Årets "prisskörd " från årsmötet: Klubbmästare i dressyr 2013, prestationsmedalj i brons för våra resultat i dressyr förra året med tillhörande diplom och Gandhis gångartsutmärkelse från kvalitetstävlan i höstas. 2013 va ett bra år. Men jag har jobbat mej till allt ihop! Hoppas 2014 blirännu bättre!!

Igår va jag och Jazze på Habo och hopptränae för Jenny. Vi blev själva på våran träning då den andra tjejen hade avbokat sent. Lyxigt!

Vi började med att rida "Klockan" det är jättesvårt. Jag har svårt att rida på volt i galopp utan hinder. Jazze vill gärna hoppa längdhopp över hindren och jag kommer i lite obalans. Dussutom ska jag svänga mitt i allt ihopa. Det gick iaf från katastrofdåligt till mindre bra.

Sen skulle vi hoppa en evighetsbana. Snett igenom på en grind, långsida med oxer, andra långsidan med ett räcke med vattenmatta iunder och till sist snett igenom på en oxer. Innan träningen hade det varit några där och hoppat som hade dragit ihop oxrarna så dom va typ 20 cm långa. Så när Jenny drog isär dom så fötterna stod mot varandra istället så kändes dom JÄTTELÅNGA! Fast de egentligen var 80 cm som dom alltid är när man ställer dom så. Jag blev såklart jättenervös och red som en påse skit på oxrarna. Inget flyt i galoppen. Hoppena blir då knackiga och Jazze är ärlig och hoppar upp sej som tusan för att inte riva. Resultatet blir att säcken på ryggen flyger upp som ett uppånervänt U och landar som en säck potatis. Dessutom blir vägen efter allt annat än rak. Katastrof! Och hindrena va knappt 60 cm höga...

På't igen! Lite större galopp den här gången. Och så noga vägar. Rid rakt före och efter hindrena så det blir så lång väg som möjligt att förbereda sej. Forma runt innerskänkeln i svängarna och så rida med magen fram. Det blev mycket bättre och jag kunde slappna av lite mer. Det blir så mycket mer balancerat när jag sköter mina vägar och har lite mer galopp i honom.

Sen höjde hon bakbommarna på oxrarna 10 cm. Det knöt sej i min mage igen men med support från Jenny så red jag precis som förra gången och det blev mycket lättare än innan.

Sen höjde hon en gång till utan att säga till mej vad hon höjde till. Men mina falkögon såg att oxrarna nu låg på 80 cm. Men jag litar på Jenny så jag rider iaf. La upp rätt tempo och var supernoga med vägarna. Red fram med magen och vi hoppade lätt som en plätt! Genom att bara ändra på dom här små detaljerna så kändes det mycket tryggare att hoppa!

Vi hoppade banan 3 gånger på den här höjden och efteråt var jag så glad så jag satt på hästen och tjöt. Glädjetårar då förstås! Det är så mycket spänning som släpper. Tänk va lätt livet hade varit utan nerver...

I läxa till nästa gång har jag fått att lägga ut bommar i padocken som en bana. Sen ska jag träna på vägarna och att han ska forma sej ordentligt överallt och inte lägga sej på innerbogen.

Nu har jag anmält mej till Mariestads lokala ponnyhoppning i mars. LD, 80 cm. Vårat mål är att komma dit, göra en bra framhoppning och hoppa banan med bra vägar utan stopp. I förrgår kändes det som en omöjlighet men idag känns det faktiskt möjligt.

Den här hoppträningen kan jag leva på länge :)